.

Visst är kärleken fantastisk? eller?

Tänk.. första kärleken.. sina föräldrar, syskon, mormor... ja den där kärleken till familjen.. stor kärlek, det vi kallar blodsband.. tyvärr får inte alla ens uppleva den kärleken och det är så sorgligt..

Jag vill bara skriva av mig mina tankar om kärlek eller kanske mer specifikt.. mina tankar om att älska..

Först älskade jag bara min mamma, min mamma som är mitt allt.. har nästan mobbats för att min mamma betytt så mycket för mig och nu bor vi ju nästintill grannar, kommer aldrig klippa den navelsträngen. Mamma jag älskar dig!

Trots den starka kärleken till min mamma så finns det ändå känslor kvar för mina tre syskon och min pappa Bosse, är det inte häftigt.. Kärleken till min syskon kan vi gå igenom en annan dag, är van att ha två av tre i min närhet men med storebror i Skåne, lillebror i Norge och lillasyster i Kanada så är det svårt att prata om den kärleken för just nu gör den ont.. saknaden är för stor..

Det tar inte slut där. För sen träffar man sitt livs kärlek och man tror inte man kan älska någon mer.. tills den dag man får sitt första barn.. Oj en överväldigande kärlek! Sen kommer skräcken vid nästa graviditet.. hur ska jag kunna älska nästa lika mycket? Men det kan man och nu till och med en tredje.. Man älskar dem alla lika mycket.. så häftigt! Mina barn! Min man! Min familj! Mina vänner! Oj oj oj vilken massa kärlek det finns!

Glömmer inte alla vänner, åh vilka underbara fina vänner jag har omkring mig, ni är så goa allihopa! Massa kärlek till er!

Idag älskar jag livet!

Puss på er!