.

Man måste låta sig själv få vara så där lyckligt, sprudlande kär.. eller hur?

Jag är ju lite utav en förespråkare av Murphys Law - lagen om alltings jävlighet.. och har dumma tvångstankar om att njuter man för mycket och har det för bra så smäller det en dag.. och detta leder ju till en konstant rädsla för att det en dag ska hända att allt bara ska falla samman. Typiskt svenskt tänk eller vad? Jantelagen...

Så när min fantastiskt underbara man bedyrar sin kärlek för mig och lovar mig trohet och berättar om hur fantastisk jag är och att han inte klarar sig utan mig så har jag ju så svårt att ta det till mig, egentligen borde jag ju njuta och låta mig själv stå på den pedistal som han sätter mig på.. eller hur?

Men nej inte det inte.. i två sekunder så känner jag, wow, det är sant, jag är så bra och lyckligt lottad att han känner för mig så som jag känner för honom.. sen kommer tankarna igen.. tro inte att det är för evigt.. Jag har helt enkelt en elaking på min axel.

Puss