När Lina kom till världen....

Ja.. vårt lilla troll föddes för snart 4 årsen.. imorgon 23.38 plockades hon ut ur min mage.. kanske passande att skriva ner hur det gick till en dag som den här.

Det hela började med ett besök hos barnmorskan.. jag var helt slut, svullen i kroppen, karpaltunnelsyndrom i handlederna som gjorde att gick med hanledskenor hela tiden.. domningar och jag var allmänt trött, hade hoppas på att få igångsättning.. eller åtminstone en "hinnsvepning" men icke.. så länge värderna ser bra ut så gör vi inget, bebis kommer när den är redo.. Men jag då??

Gick hem moloken.. väl hemma så tröstades jag min underbare svärfar och sen gick jag och la mig i sängen och grät.. floder.

.. och då.. vad va det där..? kan det ha varit en värk kanske..? vågade inte tro på det först men det kom en till.. gick ner till svärfar, skrattandes denna gången.. hur man nu kan skratta när det gör ont.. jag sa, jag tror jag har börjat få värkar.. oj svarade han.. jag ringde till Karin min vän och granne som lovat att köra mig in (Adrian jobbade i dörren på Avenyn denna eftermiddag/kväll). Hemma hos henne satt Carina som arbetar som Barnmorska på förlossningen på Mölndals sjukhus, -kom över sa Karin. Hos Karin så fortsatte värkarna.. Carina tittade bara på mig och sa: -åk in!

Och in åkte vi, fick med oss mamma i bilen med.. tre galningar ankom Mölndals Förlossning.. Så här galna var de två som körde in mig:



Vid inskrivningen tas sedvanlig CTG.. (någonstans här kommer Adrian och byter ut freaksen) Kurvan är onormal vilket oroar personalen lite (och oss med såklart). En kurva till tas med samma resultat. Vi meddelas att vi kommer få stanna. (Jag är knappt öppen så vi är verkligen bara i början) att vi får stanna beror på den dåliga kurvan. Jag får en kanyl i armen med förklaringen att denna förlossningen kan sluta i ett akutsnitt...

Vi får ett förlossningsrum och värkarbetet fortsätter.. efter några timmar gör det riktigt ont, kurvan och fosterljuden är inte riktigt bra, men inte heller jättedåliga så vi fortsätter.. tillslut vill jag ha EDA, får förklaringen att vi måste först se hur bebis mår av värkstimulerande (hon har visat väldigt låga hjärtljud när jag haft kraftiga värkar). Precis som personalen misstänkt så orkar bebis inte med när värkarna är kraftiga, så fort värkarna som jag får av droppet kickar in så förvinner hjärtljuden.. Snabba beslut fattas och EDAn blir istället spinalbedövning och akutsnitt...

Så ut kommer en liten söt skrikhals.. Apgar 10, 10, 10.. helt otroligt med tanke på hennes dåliga kurva under förlossningen.

Jag får reda på att jag får mitt uppvak på IVA eftersom jag blött onomalt mycket i samband med snittet, det hade "råkat" uppstå en rift isamband med snittet, men allt såg bra ut nu och var "torrt" när de sydde ihop mig.

Nere på IVA får jag veta att jag kommer få stanna i ungefär två timmar. Efter ett tag börjar jag känna mig uttråkad och nyfiken på min nyfödda dotter, jag visste ju inte mer än att det var en tjej.. Jag pratar med en av sjuksköterskorna som kontaktar BB.

Adrian och tösen kommer ner i sällskap av vår barnmorska, hon frågar hus jag mår och jag svarar bra, kände mig helt ok faktist. Hon klämmer lite på min mage och det är då det händer

... hon upptäcker att jag blöder otroligt mycket.. när hon klämt på magen kom det ut c:a tre liter blod... Adrian och Lina förs bort, tillbaka till BB.
Full personalstyrka kring mig.. massa kanyler, blod och plasma påsar.. mediciner för att dra ihop livmodern.. jag minns inte så klart från den här tiden.. minns att jag frös.. skakade, fick massa täcken och värmefiltar.. konstant lyftande på täcket för att se hur mycket jag blött, tyvärr alldeles för mycket visar det sig hela tiden.. allt de ger mig rinner bara igenom.. kl. 6 på morgonen kallar de ner Adrian till mig.. jag ska opereras, de hoppas att det ska hjälpa, hjälper det inte så får de ta bort livmodern.. Adrian får veta att jag är riktigt dålig..

Efter operationen följer tre dygn på iVA med konstant bemanning i mitt rum, jag fortätter blöda men det minskar och livmodern drar tillslut ihop sig och vi får komma upp till BB..

 

Kommentarer
Postat av: Johanna

Fyy sitter med tårar i ögonen och läser din berättelse. Jag är så glad att du får snitt direkt denna gången! Man ska inte behöva vara med om sånt! Puss på dig vännen

2010-09-13 @ 07:47:03
Postat av: Mammagud

Att något kan gå så illa så fort! Och nu e hon fyra?! Wtf! <3

2010-09-14 @ 13:49:07

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0